Viktoria Wallin är forskande sjuksköterska och aktuell med avhandlingen Mealtimes in palliative care contexts – perspectives of patients, partners and registered nurses.
Viktoria jobbar på sjuksköterskeutbildningen på Marie Cederschiöld Högskola i Stockholm som adjunkt och forskare. På fritiden blir det, inte helt oväntat kanske, en hel del matlagning, men även teater, musik, djur och tid med nära och kära.
– Det blir en del arbete också, jag älskar mitt arbete.
Vad är den bästa vägen in till en forskartjänst för en sjuksköterska som lockas av forskning?
– Ett tips för att få mer kunskap om forskning är att kontakta någon forskande sjuksköterska för att få diskutera mer. Det kan finnas tjänster som forskarassistent som ger inblick. Ibland kan det finnas forskartjänster att söka där det kan vara färdigformade projekt man söker till. Till exempel om en senior forskare får forskningsmedel till ett större projekt.
Måste man ha erfarenhet inom det ämne man forskar på?
– Ibland kan det finnas tjänster att söka med en egen projektidé.
Visst kan det vara bra med erfarenhet och kunskap inom en specialitet som man ska forska inom. Men å andra sidan kan man då också ha mer fördomar och förutfattade meningar som man behöver frigöra sig ifrån. Det talar för att man ska forska inom ett område där man inte sitter på erfarenhet eller kunskap från början. Erfarenhet eller inte beror nog lite på vad de söker i ett projekt. Forskarutbildningen är fyra år och man hinner lära sig väldigt mycket under de åren.
I våras försvarade du din avhandling med Peter Strang som opponent, vad handlar din avhandling om?
– Avhandlingen handlar om måltider inom palliativ vård, ur patienters, partners och sjuksköterskors perspektiv. Eftersom måltider har en central roll för människor blir det ofta laddat runt måltider när en person är livshotande sjuk. Mat är förknippat med identitet, roller i en familj och något man samlas runt. Måltider är centralt i livet och det är inte konstigt att svårigheter att äta väcker stress.
Resultatet visar att för patienter och deras familjer symboliserar ätandet liv och att ätsvårigheter inverkar på det sociala livet. Mat tillskrevs en existentiell laddning, och minskad aptit kopplades till den förestående döden.
Det förekom att mängd äten mat omvandlades till dagar kvar i livet, och mat var förknippat med hopp. Måltider att äta tillsammans var ur närståendes perspektiv ett sätt att bibehålla normalitet, att få ha kvar de gemensamma vanorna.
– Närståendes försök att försöka ordna måltider som fungerade för den döende partnern påverkade något i en situation där det mesta kändes utom kontroll. Kampen med att ordna med mat var uttryck för omsorg och kärlek.
De döende personerna försökte ofta äta för att inte göra partnern orolig, men svårigheter med matintag gjorde ofta att man upplevde sig bortkopplad från det tidigare livet.
Måltider symboliserar social tillhörighet och livskvalitet för sjuksköterskor. Sjuksköterskor är väl förberedda att möta patienters fysiska besvär. Detta kunde beskrivas som att ”sjuksköterskor är ofta hjälpnödiga” av de intervjuade sjuksköterskorna. Sjuksköterskor hade en uppfattning om att det var deras uppgift att få patienter och närstående att förstå att det var naturligt att sluta äta när döden närmade sig.
Varför ville du bli forskare?
– Jag har alltid önskat att bidra till vidareutveckling av sjukvården, och det har nog fört mig mot forskningsarbetet. Jag har varit nyfiken och haft frågor, när det inte funnits svar har jag velat hitta svar. En fråga om enterala tillfartsvägar och vilka som var bäst för patienterna medförde att jag blev handledare åt en student på KTH, jag cyklade till honom med begagnade PEG-slangar och han analyserade hållfasthet och läkemedelsabsorption i de olika materialen.
– Det är så att jag skrattar åt minnet, att jag trampade runt med gamla sonder i väskan.
– Mitt specialistområde som klinisk sjuksköterska är just nutrition. Mat och måltider är så förknippat med liv, och dess betydelse för människor har alltid intresserat mig, i synnerhet vid livshotande sjukdom och när döden närmar sig. Det har varit en ynnest att som doktorand få ägna sig åt något jag är så engagerad i.
Vilka egenskaper besitter du som du tror gjort att du trivs som forskande sjuksköterska?
– Engagemang och nyfikenhet tror jag hjälper mig, jag vill verkligen veta mer och är väldigt dedikerad mina uppgifter. Noggrannhet och ha ett eget driv är viktigt.
I ett projekt hinner det hända mycket. Man får kanske problem med att få deltagare till en studie, låg svarsfrekvens eller en pandemi som kommer i vägen. Intresset för en viss metod kan finnas men den insamlade datan håller inte för den metoden. Eller något annat som gör att man får ändra och tänka om. Då underlättar det att vara positiv, vilket jag är och jag tänker att jag lär mig ännu mer. Vägen är inte så spikrak men väldigt spännande.
Har du stött på några fördomar kring att bedriva forskning som du vill passa på att punktera?
– En fördom jag mött är väl att det är äldre lätt snurriga män som forskar (skratt).
En annan fördom är nog att forskning är långt från kliniskt arbete, eller att det är sjuksköterskor som inte trivdes i kliniskt arbete som forskar. Jag kan nog tala för både mig och alla mina nära forskarkollegor som är sjuksköterskor att vi älskar det kliniska arbetet och att det är det vi vill vidareutveckla genom forskning.
Något bra med den vårdvetenskapliga forskningen är att vi alltid skriver kliniska implikationer det vill säga hur forskningen kan omsättas i kliniskt arbete. Jag kan verkligen sakna det patientnära arbetet. Men jag tänker att genom forskning och
undervisning som jag också tycks passa till, så kan jag bidra till att förbättra för patienterna.
På vilket sätt tror du din forskning kan bidra i sjukvården?
– Jag hoppas att min forskning kan nå ut till sjukvården. Det här är ett kunskapsbidrag som behövs. Förutom det mer välkända faktum att måltider har betydelse för fysiologiska behov, så är måltider förknippade med sociala, existentiella och psykologiska dimensioner, detta är viktigt att beakta.
Måltider i palliativ vård behöver diskuteras. Kliniska riktlinjer rörande måltider i livets slut behöver utvecklas. Min önskan är att införliva forskningsresultatet i utbildning, sprida kunskap och medvetandegöra. Att få sprida resultatet som här i tidningen eller på konferenser är viktigt.
Resultatet kan vara inspiration till diskussion, reflektion och utveckling av kommunikation. Hur pratar vi om mat och måltider? Vilken hänsyn tas till vilken relation den döende personen haft till mat? Vilken matpersonlighet har funnits och hur vill man ha det nu? Vem i en familj har haft och har nu ansvar när en person är döende och hur upplevs det? Detta är frågor som jag tror det är bra om vi närmar oss i vården.
Jag tror att vi skulle kunna reducera en del stress genom att kommunicera mer kring mat och måltider. Som intervjustudien visade kan det vara så att vi lätt hamnar i att vi i all välvilja vill ge patienter och partner vårt sätt att se på måltider och då har vi inte patienten eller närstående i fokus utan sjuksköterskans erfarenhet.
En sjuksköterska uttryckte det som att sjuksköterskor ofta är ”hjälpnödiga”, det belyser just det att man gärna vill komma med lösningar istället för att lyssna in.
När vi kommunicerar är öppna frågor, och att närma sig hur det här upplevs av dem som vi ska stödja med genuin nyfikenhet, något jag tror vi borde ägna oss mer åt. Om vi tänker på hur pass mycket tid vi ägnar åt mat och måltider såväl i privatlivet som i sjukvården så är det viktigt att vi som professionella reflekterar vad vi ägnar den tiden åt för typ av insatser relaterat till måltider, stöd, kommunikation, anpassning efter den enskilda individen.
Hur är det att forska inom palliativ vård?
– Det är en fråga jag ofta får från både människor i allmänhet och från forskare inom andra områden. Jag ser det som att det har stora likheter med att verka i dödens närhet. Som forskare pratar vi om ett forskningsetiskt förhållningssätt, här finns likheter med det etiska förhållningssätt som jag är tränad i som sjuksköterska.
Men som forskare måste jag lägga mitt sjuksköterske-jag åt sidan. Jag möter forskningsdeltagare som forskare inte som sjuksköterska. Som forskare gäller det att inte luta sig på det jag kan som sjuksköterska, att inte tro att man vet, att ha ett genuint intresse, att nyfiket fråga vidare och låta sig överraskas. Det är fantastiskt att jag som arbetat länge i klinik inriktat på nutrition och vårdutveckling verkligen finner saker i forskningen som jag inte hade någon aning om. Jag har gjort flera intervjustudier och att ha inställningen att vi har mycket att lära av den erfarenhetsbaserade kunskap andra besitter är då en grundbult.
Jag tycker det känns väldigt meningsfullt och viktigt att få forska inom palliativ vård. Det innebär att få ge röst åt grupper som sällan blir hörda i samhället.
Vad händer nu efter disputationen, åter till klinik eller fortsätta forska?
Jag vill gärna fortsätta forska och kommer under hösten arbeta med undervisning parallellt med forskning. Jag har en anställning på Marie Cederschiöld Högskola (tidigare Ersta Sköndal Bräcke högskola) Jag har haft lyckan att få en postdoktjänst i ett projekt som handlar om ett webbaserat stöd till närstående.
I min undervisning kan jag förhoppningsvis, genom att sprida kunskap, väcka nyfikenhet och intresse för kommunikation och genom dessa frågor bidra till att våra nya kollegor kommer väl rustade till klinik. Med forskning som är kliniskt användbar så är min önskan att den når fram till patienter och närstående.
Fotograf: Anders Warne.
Uppskattade du artikeln?
En applåd uppskattas om du gillade artikeln.
